livetscirkel.blogg.se

För att förstå gårdagens händelse,och i synnerhet senaste månaders händelser så måste man ha en bild av helheten.

Vi började träffas som 15 åringar. Som personer var vi väldigt olika och genomgående var det tjafs. Varför vi fortsatte ses vet jag inte, så här i efterhand antar jag det var för att vi hade samma bakgrund, kom från samma land och sedan blev det bara vanor, eller som jag konstant kallat det för, ovanor.

Vi gifte oss direkt efter gymnasiet, som 18 åringar i Bosnien där mina/våra föräldrar hade arrangerat bröllop efter våra önskemål och vilja.

Väl hemma och 3-4 månader senare visade sig olikheterna och vardagen kantades av tjafs återigen. Efter många bråk och vid ett tillfälle så beslutade jag att det är över, jag visste att det inte skulle gå och att det aldrig skulle hålla. 

När jag väl hade bestämt mig så började våra föräldrar prata, jag fick bland annat höra " tror du det finns någon bättre", " ni är unga och måste kämpa ", " ingenstans är det en dans på rosor ", " alla har det jobbigt i början ".

Dessa ord och meningar spökade i min hjärna, de stämde inte överrens med mina känslor, magkänsla och logik. Jag visste ju att det inte går, men när man får höra sånt och ingen ger dig en knuff i ryggen så ställer hjärnan om och tänker jo men det kanske är så, det kanske blir bättre, det är bara tillfälligt.

Så vi fortsatte, dag in och ut, men det var samma visa hela tiden. Vad och vilka saker är orelevant och behöver ej tas upp.

Till slut kom vi till en punkt där vi tänkte att ett barn kanske för oss samman, att barnet blir det som knyter ihop oss och att vi då kommer ha någonting gemensamt. Min dotter föddes, och var det bästa som hänt mig/henne/oss, men det blev tvärtom än vad vi förväntade oss. Barnet skar upp sprickan ännu mer.

4-6 månader efter födelsen började jag återigen ta upp separation på fråga och under tjafsen fick jag höra något, en mening som skar i mig och som tyvärr har realiserats samt blivit en symbol för hela det här helvetet. Det handlade om att försöka skrämma mig till att inte ta upp separationsfrågan, att hota med det som skulle kunna göra mest ont, det handlade om hot om att jag inte skulle vara en del av min dotters liv. Meningen löd: 

" Vem tror du dom tror på om jag säger att du misshandlat mig "

Mestadels gjorde detta ont dels för att både jag och hon visste att jag aldrig ens vart i närheten av att misshandla eller slå någon ännu mindre henne och att oavsett vad så skulle jag inte göra det. 

För övrigt är jag som person ganska lugn, jag gillar inte ordväxlingar, tjafs, bråk, hårda ord och framför allt inte fysiska uppgörelser. Hon som person var en hårdare människa, med en mun som massor med saker kunde flyga ut från, med hastiga utbrott och stenhårda principer utan att försöka förstå sig på den andra sidan eller ens prata om något på ett normalt och civiliserat sätt.

Jag å andra sidan var väldigt kall, tyst, jag försökte undvika konflikterna, och hade mycket tålamod, när väl tålamodet sprack så kunde TV:ns fjärrkontroll flyga i väggen, glaset på bordet kunde få bytas, fönstret på balkongdörren likaså och även en bruten lilltå efter att ha sparkat på dörren. Men ALDRIG ALDRIG ALDRIG fysiskt läxat upp någon.

Provokationer pga. detta förekom. När jag kände att jag inte vill vara där, inte vill tjafsaa, bråka, och skrika så ville jag ut därifrån, jag vill ut i friska luften, ta en promenad och varva ner. Framför mig kunde hon ställa sig och knuffa mig tillbaka, efter flera försök att lugnt och fint komma förbi och bara be henne låta mig gå och inte röra mig så tog jag till slut tag med mina händer runt henens armar och flyttade på henne till höger eller vänster för att smita förbi. Dessa situationer var ej sällsynta och jag kommer ihåg de i detalj. Då kom nästa mening som skar i mig väldigt mycket genom dessa år:

" Vad är det, ska du slå mig också "

Det hela blev ohållbart, då jobbade jag i smutsiga fabriker, och jag jobbade hellre övertid än att åka hem. Tiden gick och jag tog med jämna upp separation på fråga då jag inte ville avsluta på ett fult sätt, jag vill inte börja bråka och jag ville vi båda skulle vara överrens om att det var det bästa. Jag ville att vi skulle ta det beslutet tillsammans. Men ingenting hände. För henne räckte det med att bara jag kom hem och vi bodde ihop så var det bra, hur det egentligen var spelade ingen roll.

Till slut insåg jag att ingenting kommer hända så jag tog kontakt med hennes föräldrar och förklarade att det inte funkar längre samt att det måste få ett slut. Då hände det, äntlingen hände något.Hon flyttade ut.

Tyvärr har jag inte sms:en kvar från denna tid men dag in och dag ut hörde hon av sig och ville vi skulle prova igen. Genom en rad olika metoder lyckades det också. Jag mådde väl inte heller bra av allting, och jag har alltid haft en princip som jag haft svårt med. Det är att mitt barn ska växa upp med två föräldrar, så som jag gjorde.

Utöver det så var jag medveten om att när det blir slut på riktigt att det skulle kunna gå längre, hit det kommit till i dag.

Hon flyttade in igen och talade om att hon fått en större, finare lägenhet på markplan och ville vi skulle flytta in i den tillsammans. Sagt och gjort..

Redan efter några dagar, så fort vår första "ovana" kom fram tog jag tag i mitt hår och undrade vad fan jag hade gjort. Jag visste ju om att det här inte skulle funka, jag visste ju om att det var bortkastad tid.

Fram till februari 2012 pågick en mer eller mindre överlevnadskamp, varje dag var jättelång, jättetråkig, jättedyster. Ingen mådde bra psykiskt och ingen mådde bra av att vara där, jag flyttade ut någon gång under kortare perioder men kom tillbaka hela tiden. Jag ville ha ett ordentligt avslut där båda inser att det här inte funkar och att vi går skilda vägart som vänner, att vi inte gör allt till ett helvete och att vi kan komma överrens för barnets bästa. Under den perioden, ca 2 år tog jag återigen gång på gång upp separation utan genomslag. Hon var ju rädd för det nya livet (vilket även jag var), hon ville oavsett vad behålla sin lilla familj som inte funkar. Snarare så att vi som människor inte funkar, kommunikation bestod av vad vi ska äta, hur morgondagen ser ut och vem som ska göra vad. Närhet var man knappt sugen på, ömsesidigt, och det kunde gå veckor och månader utan lust eller sug av den andra eller intimitet.

Någon gång i februari-mars 2012 har mycket tid gått, ingen har mått bra, barnet har vuxit och får nu bevittna och höra mer och mer. Då bestämmer jag mig för att det är över. Försök gjordes ävern här att få med henne på spåret och att vi skulle avsluta snyggt. Det gick inte. På kvällen säger jag att i morgon bitti börjar jag packa och flyttar ut samma dag. Den dagen och kvällen var ett helvete. Humöret skiftade. Ena timmen var hon ledsen, hon var nere, hon frågade om det var slut 30-40 gånger med olika formuleringar - vilket är ett spel för att hon vet att jag förr eller senare kommer bli tyst och inte svara på det eller ångra mig. När det inte gick då gick det över till aggressivitet (inte rent fysiskt) men psykiskt där jag får all skuld, där jag är si där jag är så - vilket också är ett spel där jag ska få skuldkänslor och ångra mig. När det inte funkat då provades det med att snacka om framtid och andra killar osv osv, - också ett spel, för att göra mig avundsjuk så jag ska backa.

Dagen efter vaknar jag starkare än någonsin, vet precis vad jag vill, och timmarna innan jag lämnar är ett helvete, mestadels för barnet som står mitt i allt. Under en stund var jag ensam med henne där jag försöker förklara vad som händer och frågar om hon vill följa med mig en stund eller om hon vill stanna. Hon ville följa med, det var klart och tydligt. 
Mamman kommer in gråtandes, och i det tillstånd hon varpå vi börjar prata med dottern och jag säger att hon vill följa med mig en stund. Mamman blir ju givetvis mer ledsen och upprörd och har säger Esma något som skar i mitt hjärta. 

 " Men jag kan göra vad mamma vill " , och " mamma får bestämma "

Att en då, 3.5 åring tänker på det sättet, var för mig obegripligt, och redan där började dagens lojalitetskonflikt för min dotter.

Fram till sommaren och juni / juli höll hon på precis som tidigare

Översättning på mitt sms: 

"Jag vet det, varför skulle jag visa känslor, det är inte nödvändigt, vi vet hur det är och vi går vidare med våra liv"

Översättning :

Mitt sms: (det första skriver jag att jag bara fått 1 sms då hon frågade om jag får hennes sms och sen skriver jag:

" SKRIV INTE OM DET SKRIV/BERÄTTA FÖR MIG OM BARNET "

Hennes sms utöver det första som är skrivet på svenska:

" Du är riktigt elak, jag kan få så mycket kärlek här men hoppas ändå på oss, bara säg mig om du har hittat någon ny och om det är därför du inte vill ha oss"

Mitt sista sms:

" Nej det har jag inte och du är riktigt oschysst som inte skriver om hur min dotter mår"

I kommande sms hade hon tidigare frågat om det var helt slut aå att hon kan slappna av och vara med andra.

Mitt första sms "zaplesi" betyder typ "börja dansa"

För att inte översätta allt så går hennes kommande sms ut på att hon saknar mig, saknar sova med mig och  hennes sista varför jag inte ser möjligheten för oss varpå jag svara i det som syns längst ner "du vet varför"

Under sommaren hade jag det jobbigt då de hade åkt iväg och jag saknade min dotter något enormt, Situationen var identiskt som året innan, sommaren 2011 och som resultat av avsaknaden skrev jag en text till min dotter: 

Esma

Ama gdje da pocnem, pitam sam sebe, bol u srcu mi stize, sedmi juli i ljeto sve blize. Pored mene nisi, krevet ti prazan onako ga gledam, dirnem a on skroz hladan. 

Al hajmo malo o lijepsim sjecanjima, bila je svjeza novembarska noc u istom ovom stanu svako svakome trazi manu ali tu pokraj svega, ko iz vedra neba podjose bolovi a jos nikom jasno nije sta ce se zbit i da ces nam se ti, u naredni 12 shati se rodit. 

Malo poslje ponoci, ces nam ti doci i od te moje radosti i suze u ocima na telefon pricam s majkom koja nemoze da me pozna. Kaze sine jesil to ti, kako prodze, jeli zivo i zdravo vase malo dijete. 

Opisat nemogu i neodgovaram jer nisam mogao sastavit dvije rijeci a da me danas pita znao bih lahko reci da je dijete Allahovo stvorenje i da se dzenet vidjeti moze to bi bilo u ocima novorodjene. 

Spavati nisi htjela, bilo je nervoze I par dilemma, no u svemu tome tvoj osmjeh je ostao u najboljem sjecanju, tvoje krupne okice neznaju za prevaru, a tvoj blagi glas miri cak I nas. 

Slabo sta si voljela pojesti, kao da smo razlicitih gena, ja poguzija ti pitoma I blaga ali hvala bogu, napredna. 

Jarani mi bili u kuci kad si imala negdje oko desetak mjeseci, puzala duze vremena i taj dan bas u mojim rukama prohoda. Bez sumje se moze reci, da mi je to drugi najsretniji dan u zivotu bas ovaj, cekam kad ce treci ali tu nesta koci, u meni suze u ocima, misli ka tebi lete na onu krvudzavu kosu, lakirane nokte i tvojih rijeci babo volim te. 

Za tebe bih sve uradio i dao, metak primio, krv razlio. Kraj mene zauvijek da ostanes bi volio ali kako sebe vise varat, tijesit, jer koliko god te molio, valås te zavolio i da maknes odatle jedino silom bi uspjeo. 

Doci ce i taj dan, mozda kad promjenim stan, da me srce nece vise bolit i da se necu vise znojit od tih misli da ti lijepo nije. Zao mi je sto ti nemogu san ostvarit, dati bracu ali ti si skromna pa bi bilo dovoljno ti kupit macu koju bi svojim punim srcem zavoljela a meni bi to bila privilegija. 

Specificna si i halalit nam nikad necu moci zbog problema sto smo ti stvorili, za svaku sekundu, svaki dan i mjesec koju si morala slusat samo sranja mene sada boli glava al ces odrasti, postat velika cura, porasti i znati da cu uvijek da patim a srce mi zbori molim te mi se vrati.

Översättningen låter hur dum som helst på svenska men här är den:

Var ska jag börja frågar jag mig själv, smärta i hjärtat, sjunde juli och sommaren allt närmre. Jämte mig är du inte, din säng står tom, kollar på den, rör vid den, men den är helt kall.

Men låt oss börja med finare minnen, det var en november kväll i samma lägenhet där vi letar fel hos varandra och där mitt i allt, som en blixt från himmlen började värkarna och ingen förstod vad som kommer hända, att du kommer komma inom kommande 12 timmar.

Strax efter midnatt, kom du och av den enorma glädje samt tårar i ögonen, förstår inte min mamma att det är mig hon pratar med i telefon. Hon frågar är det du min son, mår ert lilla barn bra.

Jag kunde inte förklara och svarar inte för jag kunde inte sätta ihop två meningar men om hon hade frågat i dag hade jag enkelt kunnat säga att att hon är Allahs gåva och om man hade kunnat se paradiset så hade det varit i ögonen på den nyfödda.

Du ville aldrig sova, det var nervositet och en del dileman, hur som helst, ditt leende var alltid det bästa, dina stora ögon vet ej hur man lurar och din mjuka röst lugnar ner även oss.

Du ville knappt äta, som om vi vore olika gener, jag matmonster du väldigt sparsam men ändå framåt i utvecklingen.Mina vänner var hos mig, när du var runt 10 månader, kröp en längre period och den dagen från mina händer började gå, man kan lugnt säga att detta var den andra lyckligaste dagen i mitt liv, jag väntar på den tredje men något bromsar, tårarna i mina ögon, tankarna går mot dig på ditt lockiga hår, målade naglar och dina ord pappa jag älskar dig.För dig hade jag gjort allting, tagit en kula, spillt blod. Hade önskat att du kan stanna jämte mig men hur kan jag lura mig själv, för hur mycket än jag ber, Vallås har tagit dig och att få dig därifrån hade jag endast lyckats med våld.Den dagen kommer också komma, kanske när jag flyttar att jag inte kommer ha ont i hjärtat, att jag inte kommer svettas utav tankarna att du inte har det bra. Jag är ledsen att jag inte lyckades uppfylla din dröm, ge dig en bror men du är du och hade nöjt dig med en katt som du hade med hela ditt hjärta älskat.Du är speciell och jag kommer aldrig förlåta oss för problemen vi har gett dig, alla sekunder, alla dagar och månader som du vart tvungen att lyssna på skit, nu har jag ont i huvudet. Du kommer växa, bli en stor tjej och veta att jag alltid kommer sörja, och mitt hjärta ropar bara kom tillbaka

Hur som helst, nu tappade jag tråden..

Dom kom hem från semestern och allt var över, allt var slut.. Vi träffades dock med tösen och hittade på grejer vilket öppnade upp möjligheten igen. Lång tid hade vi vart i sär och glömt lite hur illa det var. 

Dörrarna började öppnas igen, hon fortsatte fråga och jag var inte helt främmande för ett nytt försök.

Jag tog det dock väldigt lungt då jag ville lösa problemen innan något försök inleddes. och någonstans i september flyttade vi ihop igen.

Det var ett gemensamt beslut och även jag var för det utav några anledningar.. Jag hade aldrig tidigare gått in i vårt förhållande med 100 % vilja, engagemang och tro. Jag hade aldrig trott på oss. Nu hade dottern blivit stor, nu hade vi mognat, nu hade vi sett hur jobbigt det var, och nu kunde vi börja om på ny kula. Sista gången klev jag in i förhållandet med 150 % av ovan nämnda saker. Jag gjorde allt för att det skulle lyckas men jag misslyckades.

Utvecklingen på sista tiden tillsammans innan jag flyttar ut i februari 2013 följer..

Anledningen till att bloggen tar en vändning kommer nedan.. Detta inlägg var egentligen planerat att bli en beskrivning av förhållandet i sig mellan mamman och mig under våra år tillsammans, och bakgrunden till det som händer i dag.

( En kortfattad version av allt som hänt: http://www.familjeliv.se/Forum-19-290/m70181575.html )

Däremot utspelade sig hemska scener runt 19.30 tiden i dag.

Igår så började jag jobba aktivt för att få träffa dottern, väldigt lite för min skull som för hennes då jag känner att hon håller på att tappa sin pappa. 

Ca 15 dagar har hon inte svarat i telefon, jag har under den perioden ringt, smsat och skickat bilder på mig och henne, för jag har varit övertygad om att även ifall hon inte vill svara så känner hon glädje och värme när hon får någon bild. Jag har redigerat bilderna med olika program, lagt till lite finesser osv.

Anledningen till att hon inte svarat kommer också framgå ganska klart och tydligt framöver men jag kan kortfattat nu säga att det räcker med följande mening från min dotter när jag frågade henne vid ett tillfälle varför hon inte låser in sig på toan för att prata med mig - " men dom vet hur man öppnar utifrån med händer och knivar " samt " dom tjatar vad vi har pratat om "

Eftersom mamman inte kan vara, sova eller spendera tid själv med sin dotter förutom korta stunder så spenderar de väldigt mycket tid med morföräldrarna. Därav "dom" i min dotters ordval. Jag är också rädd för att morföräldrarna även sköter större delen av uppfostran och alla jobbar aktivt för att få dottern att glömma sin andra familj.

Jag fick inte med henne i går, det var också väntat men jag sa att jag kommer igen i morgon (i dag).

Det första jag gjorde när jag öppnade ögonen i morse var att ringa henne, dock utan framgång.

Åker dit plingar på och där de hade besök, det var lite barn så dottern ville inte igen då de skulle till busfabriken på eftermiddagen. Jag sa att det var ok och att jag hämtar henne efter busfabriken.

Jag uppfattade det som om de skulle vara klara vid busfabriken vid 5 tiden så jag var på plats då igen och plingar på utan att någon öppnar. Får snart veta att de precis hade kommit till busfabriken och skulle vara hemma vid 7 tiden igen.

Så jag väntar och kommer tillbaka då, när ingen öppnar hörs jag på telefon med mamman som förklarar att de är hos mammans farbror. 

Jag går över gatan plingar på och säger till min dotter att hon ska följa med mig. Jag hade även förberett en liten fika med hennes favorit Delicato chokladbullar samt lite chips,

Mammans farbror som för övrigt är en förnuftig människa som vet hur läget är visar stor mänsklighet och respekt genom att kliva fram sträcka fram handen och hälsa. Cred till honom som man och människa. Jag säger till dottern att vi ska gå men hon tvekar. Farbrorn säger att det kanske är så för att dom hade gäster även där och där var andra barn.

Jag köper resonemanget, och säger till Esma att hon kan stanna nu, men i morgon kl 11 hämtar jag henne.

Då börjar helvetet..Efter att jag sagt det kollar mamman på henne medlidande och säger : " men vill du det Esma " - varpå jag klart och tydligt säger att hon ska knipa igen, intte lägga sig i och att jag pratar med min dotter samt att det i denna situation kvittar vad hon vill, för det är klart hon inte vill när hon är i en lojalitetskonflikt med mamman. Mamman har i månader visat och arbetat emot att vi ska ses, vilket kommer förklaras djupare framöver och då är det klart att Esma inte kan säga JA jag vill. Ännu mindre med tanke på att mamman står på dagis och framför Esma hoppar på fröknarna där hon ifrågasätter hur de kan slppa in mig och att Esma inte vill det. I själva verket så har Esma velat vilket fröknarna försökte påtala och då ställer mamman öppet ut frågan till Esma. Jag vet inte den exakta formuleringen men i stil med "visst vill du inte" / Eller hur att du inte vill" - varpå Esma självklart säger NEJ.

Däremot har jag ju kunnat vara på dagis och spendera tid med henne i 2 timmar för att hon velat. Hon har velat att jag ska vänta kvar medan hon äter lunch osv för då var dagis enda möjligheten där vi kunde ses.

Hur som helst.. En ordväxling startar och jag väljer att böjja mig ner, ge min dotter en puss, och säger Hej Då samt att vi ses i morgon.

Börjar gå nerför trapporna och i samma veva som jag öppnar trappuppgången hör jag att mamman rusar ut och säger något i stil med " Du ska bara se henne hur hon gråter nu" 

Exakta händelseförloppet härefter har jag tappat, men det slutar med att jag och min dotters mormor står utanför trappen, där hon försöker väldigt falskt berätta att hon tycker det är jättesynd att det är som det är och att jag har gjort så mycket hemskt och så mycket fel osv osv.

Jag försöker väldigt lungt förklara att det hon säger inte stämmer och att anledningen till att det är som det är, är att hennes dotter i månader motarbetat vårt umgänge och att de bara stöttat henne i det istället för att försöka tala vett i henne.

Mitt i det pratet dyker plötsligt morfarn upp och börjar babbla. Låt mig påtala att jag och han aldrig riktigt stått på god fot, han har bland annat dykt upp i vårt tidigare gemensamma hem för att läxa upp mig och tala om saker hur jag ska göra, hur länge jag ska sova etc. etc. Så mitt tålamod med honom är inte högt.

När han börjar snacka (vet ej vad då jag inte lyssnar) så säger jag " Sta mislis, da si ti mojoj kcerki preci nego ja? " vilket översätts på svenska : " Tror du att du är viktigare för min dotter än vad jag är? ".

Detta gör att han går igång ännu mer varpå jag på bosniska ber han dra åt helvete eller rakt ut : " Ma hajde goni se ti u vraziju mater "

Detta gör att han hoppar/tar stegen fram till mig, slår mig ovanför bröstet vid axelbenet, tar tag i min tröja och halsband och drar. Halsbandet går sönder, jag står med händerna nere och säger till han att gå för fullt, att gå hela vägen, och jag hoppades på att han skulle motta ett slag för då hade det varit grovare än det slaget han först gav vilket hade inneburit bättre genomslag hos polisen.

Då hoppar mormorn emellan, gapar och skriker och på något underligt sätt lyckas trycka bort han och in i trappen igen.

Givetvis började dom direkt ringa till mina föräldrar som förstod att något hade hänt och valde att inte svara utan invänta mig. Tilläggas kan också att genom alla år har mina föräldrar blivit uppringda vid varje sak, stor som liten, till och med på deras i semester i Turkiet. De har gång på gån fått oroa sig, fått höra på skitsnack och varit någon form utav bollplank för allt som hänt.

Det hela slutade med att jag, lite skakis efter allt som hänt, polisanmälde misshandelförsöket.

Hela trappen var full med folk från samma lägenhet som var på besök och var på väg ut för att göra upp, men lyckligtvis lyckades mormorn streta emot med trappdörren.

Sorligt att min dotter ska vara med om detta, sorligt sorligt, sorligt. 

Min prinsessa.. En dag kommer du få veta allting, när du inte längre kan manipuleras och när du kan tänka logiskt.. Förr eller senare kommer du komma, och då kommer du veta varför det blivit som det blivit, och att pappa gjort allt i sin makt för att det inte ska komma hit, och att mamma konstant gått steget längre och längre.

Nästa inlägg kommer handla om det som var tanken. En bakgrundstitt på själva förhållandet och oss som mäniskor.