livetscirkel.blogg.se

Detta inlägg var ju tänkt att handla om Economic Hitman och konspiration men jag får skjuta på det för jag vill få ner alla mina känslor i ord, för ikväll kände jag mig hel för första gången på riktigt.

 

Vilken dag, vilken underbar dag. Alldeles nyligen kunde jag inte hejda tårarna. Det var jävligt skönt, det var annorlunda till skillnad från tidigare. Tidigare har tårarna varit negativa, jobbiga, kobinerade med jobbiga känslor, ont i hjärtat och kniv i bröstet.

Denna gång så kom dom tillsammans med skratt, glädje och lycka. Nu vet jag på riktigt vad glädjetårar innebär och det är jävligt skönt.

Samtliga tårar har handlat om min dotter där de negativa har funnits dels utav saknad men framför allt av medlidande. Det har gjort ont att låta henne leva och växa upp som hon gjort, att utsätta henne för stress, rädsla och osäkerhet som det blir när man bor i ett kallt hem, där det finns allt annat än ro och glädje.

Till saken hör att jag denna gång, till skillnad från tidigare släppt och skurit bort tankarna på att hon inte kommer ha ett riktigt syskon, (vilket för övrigt är det enda hon önskat sedan 2 års åldern senast), att hon inte kommer växa upp som jag gjorde i ett hus, en familj, och med föräldrarna. 

Tidigare har jag kunnat må så dåligt över det men denna gång alltså helt enkelt "accepterat" det och förstått att det är hennes "prövning" - alla har vi våra olika prövningar, förbestämmda långt tidigare. Hennes är att ha längtan efter en bror, som hon kanske kommer ha en dag, men det är inte riktigt samma sak, dels är hon äldre, dels följer inte den lillebror med till henens andra familj. Förresten, han har redan ett namnt. Och får jag en pojke någon gång så blir det namnet troligen Adis. Min dotter Esma har sedan hon uttalat namnet kallat sina sin favoritdocka för Adis, vilket för många var jättekul med ett pojknamn på en tjejdocka :)

 

Man kan väl sammanfatta det hela med att min dotter inte känner mig, och precis håller på att börja göra. Min dotter vet inte vem jag är, hur jag är eller hur jag funkar.

Hon har hittils fått lära känna en pappa som inte orkat, velat eller haft lust med någonting och en pappa utan livsglädje. Jag har inte velat för att jag har inte kunnat låta henne se att jag inte mår bra, då jag inte kan "spela teater" och har aldrig kunnat. Jag har aldrig kunnat sitta någonstans om jag inte mått bra eller om saker har hänt och fejk le och prata som om allt är frid och fröjd. Man märker direkt på mig att något inte är som det ska. Så det var nog en grund till att jag inte la tiden som krävdes på henne och visa henne mitt riktiga jag.

Självklart så hade man ju inte lust heller, det har vart en väldigt stressig och jobbig tid för samtliga inblandade, utan att någon rikitgt förtjänat det, det har bara blivit så. Det som är allra mest skrämmande är faktorn att utav Esmas 5.5 år, så är det bara 1 som varit "ok" - det första. 

Kombinera allt ovan och ni kanske förstår en pappas smärta gentemot dottern och att hon aldrig på riktigt fått vara ett barn. Jag är ganska känslig, på mig gör det ont. När jag hade det som värst så gjorde jag en rap/hiphop text till henne, på Bosniska som är jävligt tung och varje gång jag läser den, så här 2-3 år efter att jag skrivit den så kan jag börja gråta dom här tunga tårarna som gör ont.

 

Meeen, nog om det. Jag försöker nu börja att återställa hennes barndom och få den glad och lycklig, För att jag ska göra det då måste jag släppa tankarna på att hon inte kommer få uppleva samma sak som jag, och ha det lite småjobbigt i flyttande mellan hem.

Den andra biten är avklarad och jag har tiden nu. För första gången på länge kunde jag åka och hämta Esma mitt på lördagen då all fotboll spelas. Vi var iväg och åt under Stryktipset med syrran Lamija och Esmas BBF som lite småtokigt nog är 4 år äldre, men jag har aldrig sett två barn gå ihop så mycket och spendera så mycket tid ihop. Kan bero på att Esma haft en taskig barndom rent känslomässigt och innanför väggarna medan den här tjejen genomlidit en väldigt svår sjukdom som barn och lidit någonting enormt. Har hört dom berätta diverse grejer för varandra. Frågan är hur lång tid det tar innan slutet på umgänget med tanke på ålderskillnaden och om det händer så vet jag inte hur man hade förklarat det för ett barn ?? 

 

Nu ikväll, efter några veckor utan min dotter, och några veckor där jag endast träffat henne utan diverse anledningar så valde hon att sova över. Dels har jag haft fullt upp med både eget jobb, uppstarten av kalastorget.se, skadat knät, och inte velat pusha henne för mycket för jag har sett att hon haft det väldigt tufft och tänkte att hon får bearbeta det först, annars kan jag bara förvärra det hela. Så jag backade undan och smsade bilder och videoklipp till henne vardagligen, så hon visste att jag inte glömt henne. Ringde även men hennes inställning var rätt jobbig och jag hörde att hon tyckte det var typ jobbigt att prata när hon är med någon, och det är inte direkt ofta hon inte är det. Så valde att lägga ner all tid på att få igång sidan så snart som möjligt, och sedan börja få så mycket fritid som möjligt för att kunna använda tiden mer åt henne, hennes uppväxt, uppfostran och väl spenderad tid med mycket glädje och kärlek med henne.

 

Så ikväll lag jag allting åt sidan, telefonen (som gör henne osäker varje gång jag plockar upp den), datorn (nu fick jobbet, facebook, blogg och allt vad det är komma i andra hand.

Vi började med att kolla på tv, mös jämte varandra i soffan, sjöng och pratade. Med jämna mellanrum när jag varit med henne själv så har jag märkt av att hon börjat bli mer säkrare mer vuxnare, mer avslappnad, vågar mer osv, men detta är bara tills vi är själva och jag lagt ifrån mig allting, mobil mm. 

Folks, det är galet hur mycket tid vi ägnar åt fel saker..istället för att börja leva, prata, umgås, inte bara som i mitt fall med mitt egna barn utan även med varandra, familj, vänner, och då lägga ifrån sig mobilerna.

Hur många foton ser vi inte där folk sitter eller är någonstans där man ska ha trevligt och enbart hänger på telefonerna..

(Hahaha !! BTW: Nije ovo vama curama sto ste 85 minuta "surfale" kad je Bosna igrala, nego mi onako samoi sada izleti)  : = )

 

 

Joo, vi läste bok och hon började bli mer enklare att prata med och började öppna upp sig, våga försöka läsa något ord, började fråga hur mycket 2+3 och liknande var. Jag menar.. Var kom detta från? Jag har inte sett det tidigare. Förutom enstaka gånger lixom men nu fattar jag ju att jag och de flesta "vuxna" inte sett något annat en en blyg osäker tjej som man ska gulla med. Hon är tuffare, roligare och säkrare men pga. omständigheterna väldigt osäker och rädd. Hon och alla andra barn behöver säkerhet, och säkerhet ska de vuxna ha. Om jag inte är säker på att detta är det bästa, hur ska hon då kunna vara det? Om jag inte är säker på att det inte är någon fara med tandläkaren, hur ska jag då förmedla denna trygghet till henne? Om jag ska kommentera och försöka rätta på allt hon säger eller gör hur ska hon du kunna vara sig själv?

 

Jag håller ju på med driva eget utanför jobbet, sedan en kort tid tillbaka och kalastorget känner ni vid det här laget till men en annan gren i själva idèn är att sälja blinkande barnskor. En webshop håller på att byggas under blinkandeskor.se / blinkandebarnskor.se och facebook sidan hittar ni här under tiden: https://www.facebook.com/blinkandebarnskor 

Eftersom jag redan bett om hjälp med spridning av kalastorget och ni ändå är inne i det hela så kan jag väl med glimten i ögat be er gilla blinkande skor också och sprida den till föräldrar runt omkring er. Vilket barn vill inte ha blinkande skor ??!! :))

Så min prinsessa har ju vetat om skoplanerna en längre period och frågar varje gång lika trevligt men pappa när ska vi köpa skorna eller på Bosniska " Babo(ooo) kad ce mo kupit cipele"

Så vi satt och bläddrade mellan modellerna vi har köpt in och väntar på som ska börja säljas om drygt 1 månad. Hon skulle hitta vilka hon skulle ha och allt var helt underbart.

Mitt i allt när vi pratade avslutades det med att hon bara ler blundar och med världens lyckligaste, gladaste röst säger "uhh, dosta babo, sad sam trött, moram spavati" översatt "ohh, nu räcker det pappa, nu är jag trött, jag måste sova" kramade om mig la sig ner och somnade på studs med ett leende.

 

Jag menar, återigen, när började det gå till så? Hmm.. Man måste vara självkritisk. Jag tror faktum är att hon är så som hon är ikväll, men alla vi som skulle sett till att hon är tryggare och säkrare har tyvärr inte lyckats. Nu är det dock ändring på det. 

 

Blandar kvällens bilder med gårdagens fotboll som för övrigt Bosnien visade att man är otroligt skickliga. Har aldrig sett landslaget så stabilt, starkt, giftigt och med mycket hjärta.

Följ med under bilderna till en debattartikel, och känn er fria att ta en diskussion !

 

                                        BABO         <3          ESMA