Nedelja - Söndag
Kategori: Allmänt
Svenska vårdsystemet och allt runt omkring vården ligger väl högt upp bland de bästa länderna.
Jag är dock ganska besviken gällande hur mitt knä har behandlats.
För att kortfattat berätta så skadade jag knäet vid 17-18 års ålder i samband med innebandy träning.
Tre klick hörde jag i knät och det var en sån galen smärta som man ibland drömmer mardrömmar om. Efter en månad kände jag att det var ju iga problem att gå eller småjogga och så dum och ung som man kan vara ibland går man till träningen. Det tar inte många minuter innan samma sak händer. Efter besök på akuten, vårdcentraler mm får jag inga vettiga besked eller svar, mer än att man ska vila och sedan träna upp det. På senare år har jag vant mig vid smärtan och fortsatt träna lite smått. När det är på väg att ge vika så har jag lyft bort tyngden och det har gjort ont ett tag men sen biter jag ihop. (Konstant problem genom alla år att knät håller på att ge vika, innan jag tar bort tyngden, jag känner hur det glappar.)
På dagens tränig hann ja inte ta bort tyngden och jag fick uppleva samma smärta som 8-9 år tidigare.
Satt tidigare på akuten och visste vad som väntade. Minst 5 timmar för att höra "gå hem och villa och är smärtstillande. Det blev ännu värre. Jag kommer tid runt 2 tiden och får vänta till 4 på att någon ganska okunnig skulle undersöka. Därefter gick det 1 timme och jag fick gå på vanlig röntgen där det konstaderades att skeletten såg ok ut. Sen fick jag vänta till kl 8 innan jag fick träffa en kille som var mer kunnig tillsammans med hon som undersökte mig första gången som verkade hålla på att lära upp sig då han förklarade för henne hur man gör.
Det som följer ser ut ungefär så här :
Läkare: Det "verkar" inte vara någonting allvarligt.
Jag : Jag köper tyvärr inte det svaret med tanke på mina besvär i så många år och inte minst då jag bara för ett par veckor sen var här pga. knät och gjrode en MagnetRöntgen där jag fick svaret "inga anmärkningsvärda" skador så vad ska jag göra för någonting är det ju som inte är som det ska
Läkaren: Hem och vila, ta gärna xxxxxx - (någonting som jag inte fattade vad han snackade om, men ungefär smärtstillande)
Jag: Men varför kan vi inte ta MagnetRöntgen nu när det är nyskadat så kanske man kan se vad som är paj nu?
Läkaren: Det är inte våra rutiner att vi gör så utan patienten får gå hem och vill.
Jag: Varför?
Läkaren: För vi saknar resurser
Jag: Jaha,.. resurser?
Läkaren: Jaa, så är det i Halmstad.
Jag var väldigt förbannad, arg, men besvikelsen var större och jag orkade inte gå djupare in och tjafsa, jag hade ont i knät, behövde duscha och var trött efter ca 7 timmars sittande på en stol. Samt att jag aldrig tidigare fått någon hjälp med det alls. Jag menar vad i helvete betyder orden "verkar, anmärkningsvärda" mm mm. Jag menar , om man sätter ihop detta på ett annorlunda sätt så blir det : "ja, du har problem i sju år, ditt knä viker sig, det är instabilt, du känner smärta men vi tror inte du har något och vill inte riktigt gå in djupare i det". Vem tar ansvaret för att jag kommer ha problem livet ut med knät?
Nu ska jag fint invänta fakturan från sjukhuset för besöket och klart och tydligt bestrida den för jag har inte fått någon hjälp, tvärtom borde det vara dom som betalar mig för nu fick praktikanten elelr vad hon var, se hur ett riktigt skadat knä ser ut.
Se och bedöm själva :
Nu blir det till att hoppa på kryckor om jag ens kommer upp, för det går inte ens att stödja på benet.
Hur som helst. Helgen har varit bra och min affärside är mer eller mindre färdig. Företaget är startat och jag kommer inom kort presentera vad det är jag ska göra.
Kommer också framöver på söndagar ha ett stycke med "kanon och kalkon" - där jag lyfter fram veckans höjdpunkt och veckans flopp.
Den första kanonen tilldelas en vän som bor 600 km norrut och som jag fått äran att lära känna av en slump, och inte träffat mer än 3-5 ggr à 10-20 minuter. Denna killen är en av de bästa jag lärt känna. Läs mailet nedan jag fick i inkorgen så blir det väldigt mycket enklare att förstå hur, vad och varför han tilldelas kanonen.
Översättnig på "brate" är "bror" som sägs på ett sätt som kommer från hjärtat.
Detta gjorde mig rörd, varm, och nästan tårögd. Detta är en människa av den bästa sorten, hade det bara funnits sådana här människor så hade jorde vart mycket bättre än vad den är. Hatten av för dig Arone, brate ! : )
Aron är svensk och har utav någon anledning ett stort hjärta och kärlek för mitt hemland Bosnien, som han även besöker ett par gånger per år. Vi lärde väl mer eller mindre känna varandra pga. mitt halsband som han uppmärksammade :
Kalkonen - Halmstad Sjukhus - utan närmare motivering.
Nu till två andra intressanta saker.
Under tiden jag satt i väntrummet ser jag 2 olika familjer, 1 barn och 2 föräldrar.
Att de var familjer var det enda de hade gemensamt. Den ena familje var glada, pratade, skojjade, lekte med varandra och med barnet.
Den andra familjen var visserligen en familj, men kunde lika gärna vart främligar. Inte ett ljud sas, det kändes som om alla 3 tyckte det var lika jobbigt och barnet tyckte man mest synd om. Man såg hennes osäkerhet i ansiktet och man kunde också urskilja att hon tyckte det var jobbig och pinsamt att vara med föräldrarna. Dom verkade inte närvarande och gjorde ingen åtgärd för att få till ett leende ens gång. Bara satt och stirrade ut i tomma intet.
Barn ska växa upp med två glada föräldrar som har livslust, som orkar lägga ner tiden som krävs och som vill och kan vara lyckliga med varandra.
När jag såg glädjen och säkerheten i det trygga barnet, hur glad hon var och hur hon trivdes med föäldrarna så tänkte jag på 2 saker.
1. Saknade min dotter något enormt och kan inte sätta ord på hur svårt jag har det när jag inser att hon inte kommer få uppleva den lycka och kärlek jag vill hon ska uppleva. Säger inte att hon inte kan vara lycklig så här men det är skillnad på att vara det med sina föräldrar kontra att behövda delas mellan dom.
2. Trots att jag nu mår bättre än någonsin, på alla möjliga plan (förutom när tankarna går åt min dotter). , det händer mycket, man är gladare, man har kontakt med olika människor, man är mer självsäker och fri samt styr över sig själv så kände jag ett sug, när jag såg detta paret med sin dotter, att det egentligen, i grund och botten är det liv jag vill leva. Ha en välfungerande, rolig, lycklig familj. Jag började fundera var min andra halva är, för jo, jag är övertygad om att alla har en person som förr eller senare dyker upp i livet ämnad för en.
Detta får man dock ta som det kommer för just nu ser jag inte att jag kommer hitta henne inom kort, har väldigt mycket saker som ska stämma in, eller med andra ord krav, på hur denna tjejs personlighet ska vara, hur hon ska vara som människa mm mm. Skulle hon dock dyka upp så skulle jag veta det direkt och inte tveka. Då kanske min dotter kan få, om inte ett riktigt syskon, åtminsone ett halvsyskon som jag vet hon kommer älska precis som om det vore ett helsyskon.
Väl där siktar jag på en pojke, inte för jag skulle ha emot en flicka till, tvärtom, gillar flickor mer än pojkar och skulle aldrig kunnat säga stt jag skulle vilja ha en pojk istället för min tös. Men min tös, vill ha en bror, och givetvis ser jag fram emot en pojke också, som ska spela fotboll från det att han föds :)
En annan sak jag hade tid att tänka lite djupare på i och med den lilla väntetid jag hade på akuten, är just syskon, mina syskon.
2 systrar, alla 3 är vi väldigt olika men samtidigt väldigt lika. Vi är födda av en mamma och en pappa och har växt upp tillsammans. På senare år har vi börjat splittras då alla växer upp och tar sina egna steg i livet, och jag tror jag hade kunnat ge vad som helst, för att gå tillbaka i tiden, få uppleva det igen och gjort så vi hade blivit ännu taightare, för oavsett vad, så är syskon och familj dom enda som på riktigt älskar en, vill och kan hjälpa en och som alltid, oavsett vad kommer finnas där.!
Här kommer ett urplock av min barndom, mor, far och älskade systrar.
Nu blir det lite sömn, om det går pga av knät. Håll humöret upp = )
