Personality
Kategori: Allmänt
Då har det varit fullt upp ett par dagar, bloggandet har fått läggas lite på is. Det är mycket att göra nu, många saker att ta hand om vilket gör att dygnets 24 timmar knappt räcker till.
Var tidigare inne på filmtips, och på tal om det, någonting varje människa måste se är "The Intouchables" - finns att streama på Swefilmer.
Jag går inte in och berättar om den, jag säger bara SE DEN !
Tänkte nu, att ni skulle få lära känna mig lite djupare, lära känna mig som människa och inte minst min personlighet.
Som liten var jag en jobbig jävel, en pain in the ass, inte minst för föräldrarna. Det ironiska i det hela är att jag själv har en dotter, som är långt i från så jobbig som jag var, men ganska lik, och det är inte lätt. Då tänker jag bara tillbaka på allt mina föräldrar fått utså.
Att aldrig vilja till dagis, att aldrig titta eller prata med människor som jag inte kände och träffade dagligen så som släkt. Att varje gång när jag skulle sova, så var mamma tvungen att ligga jämte mig, och så fort hon skulle stänga till dörren när jag somnat, så vaknade jag.
Allmänt dryg och jobbig unge. Jag själv minns inte detta så väl, det var innan kriget i Bosnien bröt ut och det var upp till 5 års åldern.
Jag har 2 bilder kvar från mina första 5 år, bilder som hade glömts i en plundrad lägenhet, och som hittades efter kriget. Desto fler bilder finns på min dotter, men vad säger ni, lika som bär eller är det bara jag som inbillar mig?
Börjar minnas lite smått några år senare, vid skolstart och en vilsen unge som försöker lära sig språket och som inte har en aning om vem jag är eller varför jag inte är "hemma".
Kommer ihåg en händelse där vi skulle ta klassfoto, och fotografen pekar upp i hörnen på de här "paraplyerna" som förmodligen är till för ljusets skull. Jag fick för mig att det var där man skulle kolla.
En tid senare kommer fotot, där jag tittar upp i höger hörn, samtidigt som hela klassen kollar rakt fram, in i kameran.
Min barndom börjar väl på riktigt ta fart 1 år senare, då vi lämnat Hälsingland för att vara mer söderut i Sverige, och ha närmare hem till Bosnien, för planen var ju att återvända så fort kriget upphörde.
Min inställning och det jag sa när jag fick reda på att vi skulle flytta igen var : Men mamma, jag orkar inte lära mig ett nytt språk - Detta efter att en granne i Ljusdal hade sagt " Nu ska du börja prata halländska Eldar ".
Getinge tiden minns jag väl. Här började min personlighet formas och härifrån börjar jag minnas på riktigt.
Jag blev för första gången "kär" vad nu än definationen är på det när man är 8 år, men jag blev varm när jag tittade på henne, jag skämdes om jag gjorde bort mig, trodde hon alltid såg det, tjuvtittade på henne konstant etc. etc.
I Getinge började jag även få lite kompisar, och hitta på bus, sparka boll, och helt för första gången kände jag mig som ett barn på riktigt.
Det dröjde inte länge innan nästa flyttlass gick, 2 mil söderut, till Halmstad. Uppenbarligen slutade inte kriget i hemlandet samtidigt som mor och far hade börjat söka jobb, och fått anställning.
Det tog emot att lämna Getinge, och inte minst börja på en helt ny skola.
I efterhand var det det bästa som kunde hända, Östergård.
Ett par år efter detta började den här blyga, osäkra killen förvandlas. Det gick fort. Jag ville synas, ta plats, och för det mesta fick jag bara skit för det. Allting slutade med att jag fick skit för allt i klassrummet, även om det inte var jag som började, men fröknarna såg aldrig något annat än just det jag och 1-2 barn till hade gjort.
Åren gick och detta blev en vana, jag vande mig vid att få hem lappar dagligen, med alltifrån småsaker som att jag hade med godis, till att jag hade hittat på något "bus" som, varit "stökig i klassrummet.
Barndomen i Halmstad har format mig till den jag är i dag. Jag har lärt mig att leva med att jag kan få skit för det mesta, jag kan också göra bort mig och jag litar på för mycket människor, framför allt människor jag inte borde lite på. Genom åren har jag känt att knivar stuckits i ryggen flertalet gånger, alltifrån skoltiden till dess att man blev "vuxen" och började jobba.
Fortsättning följer...
